torsdag 19 februari 2009

ÄNTLIGEN=)=)=).........

Hihihihihihi=)=)

Äntligen kan jag nu få tala om det som hände en december dag närmare bestämt den 9:e=)
Vi körde hem Patriks pappa och jag fick en konstig känsla i kroppen, något var inte som det brukade! Blev lite paff och nervös. Vi åkte till apoteket i Eksjö direkt och där tog jag det där testet som man antingen får minus eller plus på. Tog testet slog igen kartongen satte mig i bilen och väntade några minuter. Tittade slog igen lika fort! Sa med väldigt nervös och spänd röst att Patrik du måste åka någonstans där det är väldigt ljust. Han blev super nervös och han körde fram till en mack. Där tog jag ett djupt andetag och sa till Patrik att jag tyckte att det såg ut som ett plus. Han trodde mig inte så jag öppnade och kollade. Åter igen fick jag det bekräftat det jag hade hoppats och trott! Det var ett pluss=)=) Vi blev helt stumma och chockade! Sen började allt smälta och jag blev så nervös, lycklig orolig ja alla känslor kom upp så jag trodde jag skulle behöva kräkas. Men vi åkte tillbaka till Apoteket och gjorde fler test och varje test dag efter dag blev pluss starkare och starkare!

Ringde in till barnmorskan och sa att vi skulle förmodligen ha barn=). Så då bokade vi in ett hälsosamtal som vi gjorde i v.6, Pratade bara lite om alkohol och rökning osv. Vi bokade även in ett ultraljud för att fastställa vilken vecka jag var i för jag hade ingen aning. Vi gjorde ultraljudet den 12:e Januari och då var jag i v.9. Var helt fantastisk att faktiskt få se att det var något i magen men man såg bara en liten klump, men ett litet hjärta som tickade=) Veckorna gick och sedan blev det inskrivning i v.12 den 30 Januari. Allt kändes så bra för alla mina värden var bra och vi fick den bästa barnmorskan vi kunde tänka oss=) Tyvärr mellan v.7-11 har jag mått pyton! Har spytt massor, mått illa ofta, varit otroligt trött osv. Men nu mår jag äntligen bättre, faktiskt riktigt bra=)

Efter en vecka så var jag lite orolig för det lila fröet för jag hade haft så ont i magen så vi bestämde oss för att göra ett ultraljud i v.13 då visade sig att allt var bra och nu kunde man även se kroppen och det lilla huvudet. Såg ut som en liten mini bebis=) Blev så lycklig över att jag nu hade kommit över den värsta risk perioden för missfall, men det kan ju självklart hända massor på vägen men det mesta händer i början. Jag har som sagt haft väldigt ont men det beror på att livmodern växer så det var ingen fara så länge jag inte började blöda.

Har inte vågat prata om det allt för mycket eftersom vi har varit väldigt oroliga för missfall men det verkar som vi var dom lyckliga som denna gången fick komma undan det.
Känns så skönt att nu äntligen kunna prata om det öppet=)

Men idag berättade jag för chefen och mina arbetskamrater. Var så befriande att äntligen kunna tala om hur allt ligger till=)=)

Nu vet ni ungefär hela historien=)=)